The Book Pond
1018 recensioner
2811022 besök
Kunzelmann & Kunzelmann
pixel
Carl-Johan Vallgren
Framsidesbild
5
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel Kunzelmann & Kunzelmann
Bokförlag: pixel Månpocket
Utgiven: pixel 2010
ISBN: pixel 978-91-7001-734-6
För några år sedan läste jag Kärlekens vidunderliga historia av Vallgren som jag delvis tyckte var en svulstig sagoberättelse, så jag hade inte direkt några högt ställda förväntningar på K&K, trots rekommendationen från kompisen jag lånade den av. Detta är en mycket mer nedtonad berättelse i jämförelse, men helt fantastisk på sitt sätt.

Med en gång sugs jag in i historien om Joakim Kunzelmann vars far Viktor, ökänd och respekterad tavelkonservator, går bort. I dödsboet finner man mängder med övermålade och förstörda taveldukar av kända motiv; av allt att döma har Viktor egentligen sysslat med konstförfalskningar. Joakim blir förtvivlad då hans förhoppningar grusas om ett saftigt arv som ska reda ut hans stora skulder. På begravningen får han kontakt med en herre som säger sig ha känt Viktor i Tyskland och för första gången får Kunzelmann den yngre ledtrådar till varför Viktor har levt ett dubbelliv.

Ömsom får man följa Joakims nerviga irrande och inkonsekventa handlande i nutidens Stockholm, ömsom kastas vi tillbaka till 1930 och 40-talens Berlin med förföljelse av judar och homosexulla, svartklubbarna, kriget. Det märks att Vallgren är hemmatam i Berlin, då man får en fin känsla för staden (även om berättelsen utspelar sig för ett halvsekel sedan) och överlag känns romanen genomforskad och historiskt underbyggd. Jag imponeras också av Vallgrens kunnande om måleri och funderar på om han kanske är konstnär själv (?), men framförallt imponeras jag av språket.

Vallgren är en riktig ordekvibrilist, han leker med formuleringar och ord, det riktigt sprudlar om hans prosa. Och han har dessutom en avmätt humor som tilltalar mig. Ett smakprov:

"På köksbordet låg ett barnpussel med Disneymotiv, gosedjur med antropoforma leenden glodde på honom från en hylla. Två dussin kanelbullar stod i ugnen och provocerade fram doften av en idyll som han säkerligen hade kunnat leva i om inte naturen hade gjort honom till en sån ovärdig människa."

Det är Joakim som talar här och visst är han irriterande och en jävla slarver, men jag har ändå svårt att tycka genuint illa om honom. Däremot tycker jag att avsnitten om Viktor i Tyskland är långt intressantare.

Boken är väldigt bra både länge och väl, men sen efter 470 sidor någonstans är det som att Vallgren kommit på att han visst ska avsluta det hela också. Från att ha varit en kronologiskt långsamgående berättelse med mycket detaljrikedom blir det plötsligt lite pang på rödbetan-action, stora hopp i tiden och så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar-slut. Säcken sys ihop i brådrasket och det är jag lite misslynt över, men till stora delar är K&K verkligen en av de bästa svenska romaner jag läst. Hear hear.

A-Lo, 2011

1 kommentar
Lotta 2011-12-09 10:04
Äntligen fick jag läst recensionen och håller absolut med dig när jag tänker tillbaka. Det gick väldigt snabbt på slutet och var lite rörigt med de jugoslaviska maffiabröderna samt homosexuell sydamerikansk styvson (?) till Joakims vän… nej den största behållningen tyckte jag var skildringen av Victors liv i Berlin och hur det var att vara homosexuell under nazisterna samt, som du skriver, om konsthistorien som han skildrar. Han verkar verkligen insatt. Nej, det skulle inte förvåna mig om han målar också, han verkar vara lite av en allkonstnär. Roligt att du gillade den också!
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: