The Book Pond
1018 recensioner
2808642 besök
Här ligger jag och blöder
pixel
Jenny Jägerfeld
Framsidesbild
3
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel Här ligger jag och blöder
Bokförlag: pixel Gilla Böcker
Utgiven: pixel 2010
ISBN: pixel 978-91-86634-96-4
Jenny Jägerfeld vann Augustpriset 2010 i kategorin Ungdomsbok för sin Här ligger jag och blöder. Boken börjar dramatiskt med att Maja, som går estetisk linje, sågar av sig tumspetsen med en sticksåg under en skulpturlektion och på det följer ingående beskrivningar om bendelar, sprutande blod och pulserande fantomsmärtor. Alla är oroliga (pappan ännu lite mer då han tror att den inbundna Maja med sitt svartfärgade hår kanske ägnar sig åt självskadebeteende) utom Majas mamma som inte hör av sig alls. När Maja åker på besök till sin mamma - föräldrarna är skilda - i Jönköping möts hon av ett tomt hus. Mamman är försvunnen och ledtrådarna i pappans mailbox, som Maja vittjar, är av det mer upprörande slaget.

Alla älskar Här ligger jag och blöder. Den vann Augustpriset som sagt, den hyllades av recensenter och bokbloggare. Göteborgsposten skrev en recension som sammanfattar vad många tyckte:

"en intensiv och levande läsupplevelse av en bok fylld av starka känslor, vass humor och svartaste allvar"

Ja, jag kan förstå att boken fick all den här positiva uppmärksamheten och Jenny Jägerfeld använder sig onekligen av tillspetsad humor:

- Min manodepressivitet är så oförutsägbar. Nu är jag inne i ett maniskt skov.
- ...som varar en kvart eller vadå?
- Typ, sa jag och flinade.

Och det är också en sorglig bok med en pappa som är alldeles för uppe i sitt eget kärleksliv för att riktigt se Maja och en mamma som är frånvarande på mer än ett fysiskt plan, ett utanförskap i skolan att hantera som sätter sina spår i form ett utagerande och turbulent känsloliv. Och jag förstår att Maja har det svårt, men med det sagt så måste jag ändå säga att jag inte fattar vad hon håller på med. Kanske var det för längesedan jag själv var tonåring, kanske saknar jag totalt empati (båda alternativen känns klart rimliga..) men extrema hårfärgningar, varför man förstör sin bästa väns t-shirt och framförallt varför man inte ringer polisen när man upptäcker att ens mamma är försvunnen är helt oklart för mig. Men Jägerfeld har väl också en frihet som författare och med ett samtal till 112 hade ju tagit boken i en helt annan riktning.

Jag drar lite på munnen emellanåt åt Jägerfelds svarta, humoristiska formuleringar och de absurda situationer som uppstår. Jag tycker relationen med kompisen Enzo är fin och slutet berör mig. Men överlag är jag rätt frågande. Det är dock rätt uppenbart att jag inte är rätt målgrupp och att mitt omdöme därför inte ska ses som tillförlitligt...

A-Lo, 2013
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: