The Book Pond
1018 recensioner
2810865 besök
Vi kom över havet
pixel
Julie Osaka
Framsidesbild
4
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel The buddha in the attic
Svensk titel: pixel Vi kom över havet
Bokförlag: pixel Bonnier pocket
Utgiven: pixel 2013
ISBN: pixel 978-91-7429-351-7
Vi kom över havet är en fiktiv berättelse om sanna händelser, om de unga japanskor som under tidigt 1900-tal åkte över Atlanten till USA för att gifta sig med japanska män de i bästa fall sett på fotografi. De blev lovade ett rikt liv, men i de flesta fall fick de arbeta utan betalning från gryning till kväll på enorma grönsaks- och fruktodlingar.

Åren går och de etablerar sig i USA, blir acklimatiserade i en del fall. En andra generation föds, som blir amerikanska medborgare. Men så kommer kriget och efter Japans anfall mot Pearl Harbour blev japanerna från en dag till en annan fiender och fördes successivt bort och i och med detta slutar Osakas bok.

Vi kom över havet är en helt makalös liten roman, som jag tyckte mycket om. Trots att det inte finns en enskild, namngiven huvudperson utan allting är kollektivt berättat (så japanskt), så blir den aldrig avpersonifierad eller opersonlig. Tvärtom berörde den mig djupt:

- Vi slutade skriva hem till våra mödrar. Vi gick ner i vikt och blev magra. Vi slutade blöda. Vi slutade drömma. Vi slutade längta. Vi bara arbetade, det var allt.

Speciellt kapitlen som handlar om hur kvinnorna födde och uppfostrade barnen är hjärtskärande. Många gick ut på fälten redan nästa dag med sina nyfödda. En del barn - och mödrar - överlevde förstås inte alls:

- Vi lade ner dem försiktigt, i diken och plogfåror och spånkorgar under träden. Vi lät dem ligga nakna på filtar, på vävda halmmattor i utkanten av åkrarna.Vi lade dem i äppellårar av trä och ammade dem varje gång vi hade avslutat gallringen av en rad med bönor. När de blev äldre och mer oregerliga band vi dem ibland vid stolar. --- Men när de tröttnade och började gråta efter oss fortsatte vi att arbeta, för vi visste att vi annars inte skulle kunna betala av på arrendeskulden. Mamma kan inte komma. Och efter ett tag blev deras röster svagare och deras grät avtog. Och vid dagens slut, när det inte längre fanns något ljus på himlen, väckte vi dem från var det nu var de låg och sov, och borstade jorden från deras hår. Det är dags att gå hem.

De flesta av dessa kvinnor och barn - och män - fick utstå många vedermödor, fattigdom, social utfrysning och extremt hårt arbete - och till slut hamnade de alla i läger. (Totalt 110 000 japaner blev tvångsförflyttade och internerade). Om livet i lägren får vi intet veta i boken, men man kan ana att det knappast fanns förutsättningar att bli bättre.

Så på ett sätt är det här förstås en historieskildring av några svarta år i USA:s historia om gratis arbetskraftsinvandring och om masshysteri och paranoia efter Pearl Harbour. Men på ett annat sätt är det en roman om det mänskliga psyket och överlevnadsmekanismer. För mitt i all misär så glimtar det till av hopp ibland, då människan har förmåga att finna tröst i de mest fasansfulla situationer.

- Vi klippte ut veckotidningsbilder av tårtor och hängde upp dem på väggarna. Vi sydde gardiner av blekta rissäckar. -- Och vid skördetidens slut gick vi de sexton kilometrarna in till stan och köpte oss själva en liten present: en flaska Coca-Cola, ett nytt förkläde, ett läppstift, som vi kanske en dag skulle få tillfälle att använda.

Jag lyssnade på Julie Osaka i en radiointervju i Lundströms Bokradio där hon berättade att hennes farmor var en av de många internerade japanerna och när de kom tillbaka efter många år till de städer de lämnat sa grannarna "Hej", precis som om ingenting hade hänt och inga år hade förflutit. 1988 undertecknades en lag i vilken den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för interneringen och förkunnade att statens handlingar var grundade på "rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap."

Som kuriosa kan också nämnas att Osaka skriver på café, ett och samma dit hon gått i decennier och de första 18 åren åt hon dagligen en croissant tills hon "tröttnade". Nu äter hon i stället några ostpuffar varje dag. Man undrar hur det gick till den dagen hon bestämde sig för att välja något annat..

A-Lo, 2014
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: