The Book Pond
1018 recensioner
2812214 besök
Monogrammorden
pixel
Sophie Hannah
Framsidesbild
3
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel The monogram murders
Svensk titel: pixel Monogrammorden
Bokförlag: pixel Bookmark Förlag
Utgiven: pixel 2015
ISBN: pixel 978-91-87441-72-1
I samband med 125-års jubileet av Agatha Christies födelsedag fick Sophie Hannah i uppdrag att skriva en ny Hercule Poirot-roman (faktiskt sanktionerat av Christies släktingar). Det är inget lätt ok att axla. Och Monogrammorden fick inte heller något riktigt varmt mottagande när den kom ut, fast det var betydligt ljummare i Sverige än i England, vad jag kan bedöma. Recensionerna pratade bland annat om att Hercule Poirot blivit en kariaktyr av sig själv och var alldeles för detaljerad.

Men ändå. Jag har läst mycket Christie genom åren och det var klart att jag var nyfiken och ville bilda mig en egen uppfattning om det nya alstret, visserligen ett par år efter att boken kom ut... Den börjar förstås med ett mord. Eller tre. På Bloxham hotell i London hittas tre mördade personer där en manschettknapp med monogrammet P I J lagts i vardera mun på offren. Sophie Hannah introducerar nytillskottet Kommissarie Catchpool, som är den som håller i utredningen, och det dröjer inte länge förrän Poirot blir inblandad och finner ledtrådar tillbaka till en tragisk händelse i det förflutna i byn där de alla bodde.

Till att börja med har jag inga problem med att Hannah tagit över Poirot; det höjdes en del röster åt hållet "helgerån" i samband med publiceringen. Christie sägs ha avskytt den lille belgaren till slut och jag kan ana att hon kanske inte skulle varit helt nöjd med att fortsätta låta honom härja i våra dagar. Jag är ändå tacksam för att så har skett. Hannah är uppenbarligen mycket inläst på Christie och renoverar varsamt, om jag får låna inredningstidningars favoritfras. Hon uppfinner Catchpool för att ge en ny röst åt berättelsen i stället för att använda Poirots vapendragare Hastings, som så ofta förekom i Christies böcker, och det är ett smart drag, tycker jag och här finns en svart, lågmäld humor, som känns ny. I övrigt är det sig ganska likt. Det är en klassisk pusseldeckare, Poirots egenheter är intakta: det sjukliga (ja, jag använder den termen) ordningssinnet, att han stundtals pratar om sig själv i tredje person, slänger in franska fraser i dialogen och så den knivskarpa hjärnan förstås. Den stackars Catchpool hänger inte med, och här har jag en en liten invändning mot dynamiken mellan de två; för där Hastings var en vän och en förtrogen, är Poriot betydligt mer nedlåtande mot Catchpool, som framstår som något av en imbecill för att framhäva Poirots briljans och det känns onödigt. Slutet består också av flera Poirot-sammankomster där sanningen ska avslöjas, till skillnad mot Christies böcker där det bara var en. Och en räcker. De många varven i Monogrammorden förlänger boken på ett lite rörigt sätt och jag hade önskat att Hannah hade slutat i tid. Dock är detta en värdig "uppföljare" om det ordet kan användas, och jag ser fram emot att läsa Stängd Kista, som precis kommit ut i dagarna.

A-Lo, 2016
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: