The Book Pond
1018 recensioner
2812956 besök
Fågelburen
pixel
Lisa Jewell
Framsidesbild
4
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel The house we grew up in
Svensk titel: pixel Fågelburen
Bokförlag: pixel Printz Publishing
Utgiven: pixel 2014
ISBN: pixel 978-91-87343-34-6
Famijen Bird är stor och bullrig, deras hem är välkomnande och stökigt, styrt av den sprudlande mamman Lorelei. Hon älskar regnbågar och färger, har scarfsar i håret, hjular på gräsmattan och sparar på det mesta. Pappa Colin är en gråare motpol och sedan är det barnen Meg, Beth och tvillingarna Ryan och Rhys. Påsken när Rhys är sexton år tar han sitt liv utan förklaring och därefter sprids den traumatiserande familjen vind för våg. De träffas inte alla igen förrän många år senare när en återförening ser ut att vara bortom all räddning.

Lisa Jewell, feel good-drottningen, har med Fågelburen rört sig ganska långt ifrån sin tidigare paradgenré och i stället skrivit en roman om ett gäng mycket dysfunktionella människor. Bilden av den stora, bullrande, levnadsglada familjen som presenteras i början har stora sprickor som bara växer. Jag upplever att Jewell vill plantera idén om att det är Rhys död som är huvudorsaken till familjemedlemmarnas söndring efter den där påsken. Visst är det så att alla blir påverkade av den, framförallt tydligt hos tvillingen Ryan som flyr till andra sidan jordklotet. Men själv känner jag att det primärt är Loreleis sjukliga samlande som är navet i berättelsen, varifrån allting utgår. Det är på grund av hennes sjukdomsbild som Colin och senare grannfrun Vicky lämnar henne, som Meg gör revolt och blir en handspritsmissbrukande pedant, som Beth bor kvar hemma alldeles för länge för att ingen annan finns tillhands för mamman. Lorelei har de här symptomen långt innan händelsen med Rhys. När hon är äldre har hon uppenbarligen sjukdomsinsikt, men ingen förklaring eller analys ges varifrån beteendet kan ha kommit och jag känner att det här hänger som en lös tråd i hela boken. Jag känner mig otillfredsställd över att inte få några svar här.

Jag tycker också att Jewell skruvar till det lite väl med varje familjemedlem. Det ska förstås inte avslöjas exakt hur här, men hemtraumat de bär med sig är inte något som bara leder till några enstaka terapitimmar om jag säger så, utan långt mer extrema ytterligheter. I stora drag gillar jag ändå Fågelburen. Trots att det snarast är feelbad jag håller i min hand och som utmanar tårkanalerna, så känns den inte jämförbar med svensk depprealism. Jag vet faktiskt inte om det är för att den 1) har små glimtar av hoppfullhet i sig, som att Beth bryter sig loss eller 2) helt enkelt inte är svensk...

Jag gillar att läsa berättelsen ur olika personers perspektiv och jag tycker att Jewell hanterar hoppen i tiden utan att det blir rörigt, vilket ofta kan vara en konst. Den svenska titeln känns också som en mycket mer träffande ordlek för innehållet än originaltiteln The house we grew up in. Jag läste Before I met you av Jewell för ett par år sedan och med Fågelburen måste jag säga att hon håller på att etablera sig som en stark favorit hos mig.

A-Lo, 2015
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: