The Book Pond
1018 recensioner
2812200 besök
Den fallande detektiven
pixel
Christoffer Carlsson
Framsidesbild
2
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel Den fallande detektiven
Bokförlag: pixel Pocketförlaget
Utgiven: pixel 2014
ISBN: pixel 978-91-7579-072-5
Christoffer Carlsson är numera ett etablerat namn i de svenska deckarkretsarna. Säkert har det i många artiklar och recensioner också konstaterats att han är etablerad "trots sin ungdom". Jag kan tänka mig att han är dödstrött på att få höra det... Så låt mig tjata lite till om hans ålder. Carlsson är född 1986 och fyller med andra ord 30 i detta nådens år 2016. Han är krimonolog i grunden (filosofie doktor för att vara exakt), har gett ut ett antal vetenskapliga publikationer och fem deckare - och så har han fått barn. Det vet jag för jag följer honom på instagram. Själv är jag 43, jag har visserligen två barn, men har därutöver inte uträttat mycket karriärmässigt sett och fått utgivet exakt intet. Man får lite ångest faktiskt i jämförelse med en sådan wunderkind. Så jag tänkte att jag får väl läsa något då, för att spä på mitt mindesvärdeskomplex ytterligare lite...

Valet föll på Den fallande detektiven. Egentligen borde jag ha börjat med Den osynlige mannen från Salem, som är den första boken i serien om polisen Leo Junker, men så bra koll hade jag alltså inte utan kastade mig rakt på del två. Det är ju ett nytt och fristående fall i den här boken förstås, men det görs flera kopplingar bakåt i historien, så man läser med fördel den första först.

Det första jag tänker på är att Carlsson verkar gilla att leka med sina titlar. Åtminstone är det tydligt i den tredje delen Mästare, väktare, lögnare, vän som förstås är en ordlek på Le Carrés Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Jag tänker att Den osynlige mannen från Salem kanske är en blinkning åt Den vedervärdige mannen från Säffle och Den fallande detektiven åt Sjöwall Wahlöös Den skrattande polisen eller Leif G W Perssons Den döende detektiven? Åtminstone tror jag inte att han åsyftar Den galopperande detektiven..

Hur det än är med den saken, så inleds den fallande detektiven med ett mord på en sociolog med viss renommé, Thomas Heber, en vinternatt i Stockholm. Leo Junker har precis återinträtt i tjänst efter något trauma som inträffade i ettan, men är inte helt psykiskt tillförlitlig utan knaprar sobril i hemlighet. Han försöker lägga av hela tiden. Han teamas upp med den solide Gabriel Birk, men de har knappt hunnit börja nysta förrän fallet tas över av SÄPO. Detta hindrar dock inte herrarna från att fortsätta gräva när Hebers sporadiska flickvän söker upp dem för att överlämna material som visar att Heber besatt information som kunde var farlig för honom - och som av allt att döma också var det. Det för in poliserna i en värld av höger- och vänsterextremism, där den gemensamma nämnaren är att alla är på helspänn och väldigt rädda...

I pocketupplagan av Den fallande detektiven som jag har i min hand, så finns det gott om pressröster som tokhyllar boken: "trovärdig", "briljant", "löftesrik" och så vidare. Jag kan hålla med om att den håller sig ifrån klichéerna. Junker är ingen machopolis, han är inte en intellektuellt överlägsen polis, han är ingen medelålders polis, han är ung, medelmåttig och sargad; det är han som faller i titeln och kämpar för att hålla sig över ytan. Och detta känns nytt och gör mig positivt inställd, men under bokens gång får jag ingen riktigt grepp om Junker; jag tycker hans personlighet känns undflyende och mitt engagemang förblir lite ljummet. Även om jag känner att Carlsson har en varm relation till sin huvudperson, så tycker jag betydligt bättre om Gabriel Birk, han har en tydligare karaktär och känns stabilare, skärptare och roligare. Förmodligen är det inte alls meningen att man ska känna så....

Från första kapitlen så antyds det mer eller mindre subtilt att det kommer hända något stort, något som människor är rädda för att yppa och på vägen dör ett antal på grund av vetskapen. När avslöjandet till slut kommer så kan jag inte påstå att jag bryr mig helt.. Intrigen med unga människor (killar) i utanförskap som dras in i omfamnande mörkermakter på högerkanten - och hamnar i våldsamma konflikter med den polariserande vänstern - är förstås högaktuell - men ska jag vara ärlig så är inte det här ett ämne som engagerar mig så särskilt och jag blir, förlåt, rätt uttråkad. Förmodligen är det inte alls meningen att man ska känna så..

Det här kan ju låta som en totalsågning - och visst, just Den fallande detektiven var inte i min smak, men i Birk och Junker, där finns det ändå intressant stoff och nästa bok handlar förmodligen om något annat, så jag tänker ge den en chans!

A-Lo, 2016
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: