The Book Pond
1018 recensioner
2812132 besök
Störst av allt
pixel
Malin Persson Giolito
Framsidesbild
4
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel Störst av allt
Bokförlag: pixel Månpocket
Utgiven: pixel 2016
ISBN: pixel 978-91-7503-646-5
Maja är arton år, från Djursholm, en priviligerad tonåring som borde ha hela livet framför sig. I stället står hon anklagad för att tillsammans med sin pojkvän ha skjutit ihjäl sin lärare och sina klasskamrater.

Störst av allt börjar där, en sida om klassrummet där de skjutna ligger. Och sedan följer rättegången vecka efter vecka, beskriven ur Majas perspektiv och där hon bit för bit ger bakgrunden till vad som hände.

Jag är fast från första sidan. Det skulle kunna vara en högoddsare eftersom boken till stora delar utspelar sig i en rättegångssal och snart förstår man att förhandlingar inte är särskilt spännande, ens om de har med mordfall att göra.

Naturligtvis drivs jag också av att vilja veta vad var det som egentligen hände, men det som primärt fångar mig är språket. Malin Persson Giolotos anslag som nattsvart cynisk tonåring är perfekt. Visserligen kanske Majas analyser av omgivningen är lite väl världsvana för hennes ålder - eller så är det bara jag som var så hopplöst naiv som artonåring och som fyrtiofemåring - men det är rasande skarpt.

Exempel från hennes intryck av advokaterna:

De jobbar till småtimmarna på ett jättetjusig kontor vid Skeppsbron; har minst två mobiltelefoner var och alla utom Sander själv tror att de är med i en amerikansk TV-serie där man äter kinamat ur pappkartonger på ett jag-är-så-upptagen-och viktig-vis —- Den andra medhjälparadvokaten är en kille i fyrtioårsåldern med degmag, pannkaksrunt ansikte och ett leende som säger ”jag har filmer hemma, jag förvarar dem i alfabetisk ordning i ett låst skåp.

Och om åklagaren som hon kallar Kalla-mig-Lena, eftersom det är det åklagaren säger till Maja hela tiden:

"Åklagaren borde lära sig att uttrycka sig lite snärtigare. Hon har inte sagt en enda mening kort nog att twittra. — Kalla-mig-Lena ser också ut som om hon köper statsobligationer och extra pensionsförsäkring — Jag behöver knappast anstränga mig för att kunna fantisera om hur det ser ut hemma hos henne i radhuset: furupanel i vardagsrummet, drömfångare över barnens sängar, Sveriges största samling keramikgrodor i ett vitrinskåp och nu är det hennes tur att prata. Igen.

Det hela leder till att intrycket av Maja är hon är blasé och känslokall, men så småningom smyger det sig på en känsla av något annat. Ångest. Maja använder cynismen mot advokaterna, mot sina vänner, mot sina föräldrar för att skydda sig. Hon bygger ett skal, hon håller alla på avstånd. Den enda som kan få henne att mjukna är lillasystern Lina, men så fort tankarna kommer på henne skjuter hon bort dem. Hon tillåter sig inte att känna någonting, men jag förstår till sist att det bara är en mask och jag börjar sympatisera med den stackars, trasiga flicka hon är, där föräldrar och andra vuxna brister för att de inte ser eller inte väljer att se vad som pågår.

Det är en stark läsupplevelse detta, som skulle kunna kallas underhållande och spännande, men som samtidigt skaver och gör ont. Och Störst av allt är kärleken, för det är den som hjälper oss och stjälper oss. Alltid.

A-Lo, 2017
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: