The Book Pond
1038 recensioner
3125180 besök
Jag har inte råd
pixel
Marcus Stenberg
Framsidesbild
4
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel Jag har inte råd
Bokförlag: pixel Constant Reader
Utgiven: pixel 2017
ISBN: pixel 978-91-88529-38-1
Marcus Stenberg, utbildad fotograf, deltidsarbetare i en bokhandel står inför en personlig konkurs. Han lånar till sitt leverne och bestämmer sig till sist: han ska införa köpstopp i ett år och börja betala av sina skulder på allvar. Om detta bloggade han och sedan blev det till boken med den ursnygga framsidan: Jag har inte råd.

Jag har inte råd belyser konsumtion ur olika synvinklar, det handlar om arbetet i den lilla, lila bokhandeln och lyxkonsumtion som gått överstyr à la Karl Lagerfeld, men framförallt om Marcus egen shopping och vad som händer inne i en när man inte får eller snarare kan köpa längre. Det är som med dieter, kan jag tänka mig, att efter det intiala-jag-har-fått-nog-beslutet är det svårt att vara stoisk och hålla uppe peppen under en lång period. Marcus beskriver hur insatser för att spara och få in pengar på annat sätt knappt gör avtryck i skuldbördan, han har ständigt dåligt samvete om han köper någonting, men tycker samtidigt att det är trist att alltid vara den som säger "Nej, jag har inte råd". Det är inte så ädelt att vara fattigt, det är bara fattigt.

Han drömmer om att få konsumera, på ett ta-i-från-tårna sätt, t.ex. en vintagebok med alla tänkbara add-ons. Jag har en relation till det där och kan förstå känslan. För många år sedan var jag föräldraledig samtidigt som vi levde på en busschaufförs timpenningslön. Jag gjorde långa mentala listor med allt jag skulle köpa den dagen jag kunde och det var inte ens saker jag behövde utan jag ville bara handla. Ibland gjorde jag det, men då var det ett sparkapital som rök och jag hade alltid dåligt samvete.

Kapitlen med månadens shopoholic är underhållande att läsa, men mina favoritpassager är nog ändå fem i topp-listorna över kundbeteendet i den lilla, lila bokhandeln, tex. "Fem vanligast sakerna som män med självgoda leenden frågoar mig i butiken". Kunder kan vara rätt sviniga, liksom kulturarbetares arbetsvillkor som man också får en insikt i. I det övriga arbetslivet är det en självklarhet att man får betalt för det jobb man lägger ner. Som kulturarbetare nej, inte alls så säkert och det är obegripligt hur detta är möjligt i Sverige av alla ställen, men det är det, jag har hört det förut.

Jag har råd är lite som Lyxfällan bakom kulisserna, på ett icke freak-show-aktigt sätt. Det är viktigt att våga prata om att ha dåligt med pengar och det är viktigt att förstå att det går att lösa, men det går inte spikrakt och man måste svälja en del stolthet. Marcus är inte helt tydlig med hur det går, men i slutet flyttar han till ett billigt hus i norra Sverige och jag vet att han bor där än. Jag hoppas att allt är lite bättre idag.

A-Lo, 2018
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: