The Book Pond
1018 recensioner
2810918 besök
Thérèse Raquin
pixel
Émile Zola
Framsidesbild
2
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel Thérèse Raquin
Bokförlag: pixel Tidens förlag
Utgiven: pixel 1989
ISBN: pixel 91-550-3524-8
På gymnasiet fick vi läsa utdrag ur Thérèse Raquin och jag äcklades och fascinerades om vartannat av de groteska beskrivningarna av Camilles lik som fiskats upp ur floden. Sedan dess har jag velat läsa hela boken, men det skulle alltså komma att dröja många år.

Handlingen utspelar sig i Paris där änkan Mme Raquin bedriver en sybehörsaffär i en synnerligen dyster, fuktig och mörk gränd. Hon bor tillsammans med sin brorsdotter Thérèse och sonen Camille, som är klen och sjuklig, och som Thérèse tvingas gifta sig med. Hon protesterar inte, men under hennes bleka och passiva anletsdrag kokar hennes blod av raseri och rastlöshet. Alla dessa kvästa känslor kommer att få fullt utlopp den dagen Camille tar med sig den frodige, livsbejakande kollegan Laurent hem till huset. Det dröjer inte länge förrän han och Thérèse har inlett en passionerad kärlekshistoria och hos dem föds tanken att röja Camille ur vägen för att kunna sluta smussla med sina möten. En söndag under en roddtur på floden dränker Laurent sin vän, men den befrielse som de båda älskande har väntat sig kommer inte, utan tvärtom börjar samvetet ge dem hemska kval.

Zola var en av de franska författare som förespråkade naturalismen som litteraturstil. Och nog är det oförskönande och äckligt alltid. Inte ens kärlesscenerna är ljuva, utan snarast djuriska och fulla av fräna dofter. Första halvan av boken tycker jag ganska bra om. Den bygger upp stämningen, introducerar karaktärerna och beskriver mordet, som jag nästan har full förståelse för, eftersom Camille inte är en typ man fattar tycke för.... (Faktiskt ingen av huvudpersonerna är sympatisk, men enligt min mening är den bortskämde, beräknande Laurent mycket värre än sin kvinnliga medbrottsling).

Men sedan följer en ganska långrandig halva där Zola beskriver hur samvetets röst inte bara tar psykisk utan även fysisk besittning av förövarnas kroppar. De drabbas av feber, hjärtklappningar, mörkrädsla, hallucinationer, you name it. Efter några sidor fattar man poängen, men Zola mal på och jag tycker det blir ganska överdrivet och tjatigt. Hade han haft vett att sluta brodera ut texten i tid hade Thérèse Raquin kunnat få ett ganska hyfsat betyg, men nu blir det bara en tvåa.

A-Lo, 2004
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: