The Book Pond
1018 recensioner
2809785 besök
Doktor Fischer, Genève eller Bombpartyt
pixel
Graham Greene
Framsidesbild
2
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel Doctor Fischer of Geneva or the Bomb Party
Svensk titel: pixel Doktor Fischer, Genève eller Bombpartyt
Bokförlag: pixel Norstedts
Utgiven: pixel 1980
ISBN: pixel 91-1-801322-8
Det här var den första Graham Greene-boken jag läste, i efterhand har jag förstått att den varken är stiltypisk eller Greenes bästa.

Berättare är Alfred Jones, som i övre medelåldern förälskar sig i den ljuva Anna-Louise och gifter sig med henne. Anna-Louise är dotter till den beryktade doktor Fischer, som gjort sig en förmögenhet på tandkrämstillverkning och nu spenderar den på fester dit hans bekanta ('paddorna') kommer för att erhålla gåvor i utbyte mot att de står ut med en stunds förnedring...

Enligt Anna-Louise är dr Fischer en oerhört otrevlig, känslokall man som varken bryr sig om henne eller hennes mamma, som var olycklig och dog en för tidig död. Så när Jones får en inbjudan till en fest (det som ska komma att kallas 'grötpartyt') vill hon inte att han går. Nyfikenhet gör dock att han accepterar inviten. Festen är lika vidrig som han fått beskrivet. De lismande bekantskaperna står ut med precis varenda gliring som far ur Fischers mun. De till och med äter upp den kalla gröt som serveras, då deras penningbegär tar överhanden. Doktor Fischer är mycket tydlig med sina motiv inför gästerna; festerna är ett socialt experiment för att se hur långt människor är beredda att gå för pengars skull. Jones äcklas av det hela och vägrar att såväl äta gröt som att ta emot någon gåva. Men ödet ska åter föra honom till Fischers hus, den här gången till det stora bombpartyt och den ultimata förödmjukelsen.

Dr Fischer... är en tunn bok som går snabbt att läsa och den är också läsvärd. Fischer i sig är en cynisk djävul, som verkar hysa förakt för både de giriga knösar han omger sig med, som de mindre bemedlade i samhället. Man får aldrig någon förklaring till varför han har blivit sådan. Men lika illa, om inte värre, är väl 'paddorna' som inte ens försöker upprätthålla någon värdighet i jakten på guld, fastän de vet att Fischer bara driver med dem? Om än välskriven, så kändes historien aldrig som någon 'riktig' skönlitterär roman, utan mer som en satir med sina överdrivna karaktärer. Faktum är att boken påminner mig mycket om Roald Dahls noveller med sina små twister på slutet, fast kanske en lite sämre sådan.

A-Lo, 1991
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: