The Book Pond
1018 recensioner
2812879 besök
Doppler
pixel
Erlend Loe
Framsidesbild
4
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel Doppler
Bokförlag: pixel Alfabeta
Utgiven: pixel 2006
ISBN: pixel 978-91-501-0666-4
Andreas Doppler är en ansvarstagande far med heltidsjobb, fru och villa i Oslo. Efter en vurpa med sin cykel hamnar han på rygg i en skogsglänta och börjar där och då omvärdera hela livet. Han inser att han generellt sett avskyr alla människor och barnprogram som finns och framförallt sin egen duktighet som gett honom en välanpassad plats i samhället. Doppler bestämmer sig för att bryta upp och flytta ut i ett tält i skogen för att få vara ifred. Att han har en familj kommer han ju dock inte ifrån och hans fru kommer och hälsar på honom emellanåt vilket resulterar i en graviditet, men Doppler stannar alltjämt i skogen. I stället blir han bästis med en älgkalv (Bongo), vars mor han haft ihjäl för att skaffa föda och så Düsseldorf förstås, som är besatt av andra världskriget och bara äter pizza. Så avser han att tillbringa resten av sina dagar, men kan man fly från samhället, sina plikter och sin duktighet?

Man skulle kunna kalla den här boken för en komedi. Den är fruktansvärt rolig. Loe försätter inte bara Doppler i dråpliga situationer, omgiven av tragikomiska figurer, han ger honom också ett språk som dryper av cynism och som är helt i överensstämmelse med min humor:

'Teletubbies. Ve och fasa. Dessa, ursäkta mig, djävliga och kvasimysiga figurer.. Det funkar som fan om man är två år, men är avtrubbande för alla andra... man får lust att köra dem i kompostkvarnen.'

'Norge kommer inte til EM i Portugal. Okej då...det är inte gott att veta vad Bongo tycker..och röjer inte med ett ord vad han egetntligen anser om förbundskapten Semb... Då väljer jag att tro att du tycker att han bör dra åt helvete? säger jag... Du verkar så trevlig och mjuk och god, men inom dig bär du en massa aggressioner. Det måste du jobba med, säger jag.'


På ett annat sätt kan jag läsa boken som kritik mot konformiteten i vårt samhälle. Ingen tillåts sticka ut, vi måste alla dra vårt strå till stacken genom att leva likartade liv oavsett om det gör oss lyckliga eller inte. Det finns väldigt litet utrymme för excentriker utanför psykavdelningarna på sjukhusen och om vi ändå stöter på dem betraktas de inte som normala. Normalitet är allt och vi har inget sätt att hantera människor som inte vill vara en del av vårt dagliga ekorrhjul, som vill hoppa av.

Å andra sidan skulle man kunna hävda att Doppler genom sitt lilla äventyr ägnar sig åt ohejdad egoism. Hur många av oss tycker att den egna vardagen är så himla kul hela tiden och vilka skulle egentligen inte vilja dra från plikter och räkningar, flytta till en paradisö och 'finna sig själva'. Men det är ändå att betrakta som något av en lyx. De flesta har kanske ett jobb, en familj, ett hus. Att bara sätta sitt eget välbefinnande högst och försvinna bort kommer få konsekvenser, ibland långtgående, för de som blir kvar. Dopplers fru till exempel står plötsligt där med bara en inkomst och noll hjälp med barnen från sin make. Och han bidrar inte längre med skatter och annat till den gemensamma samhällsstrukturen. Iofs kanske han inte utnyttjar resurserna heller i någon större utsträckning, men vad händer den dagen Doppler måste till sjukhus? Frågan jag egentligen vill ställa är: är detta ok uppoffringar för den egna sinnesfridens skull?

Kanske, kanske inte, jag vet faktiskt inte, men det är något att fundera på. Vi får se om bokklubben har några kloka tankar om ämnet när vi ses. Tills dess undrar jag bara: vad tusan är ett rytmägg?

------------------------------
BOKKLUBBENS omdömen var mycket splittrade. Eva och A-L gav boken fyra, Johanna tre och Maria/Jenny absolut bottenbetyg. De förstod överhuvudtaget inte vad boken ville säga, vad som var symboliken bakom älgen (Bongo!) och retade sig mest på att boken kändes infantil och att Doppler var en sådan egoist.

Johanna var inne på samma tankar som jag själv om hur långt man måste göra våld på sig själv för att anpassa sig till samhället. Hon tyckte också den var väldigt rolig och berättartekniskt skicklig på sina ställen. Dock upplevde hon att den blev lite repetetiv och dippade i mitten innan den tog fart igen.

Eva tyckte inte man behövde 'förstå' boken fullt ut för att uppskatta den. Hon köpte att den var helt skruvad och kunde skratta åt allt det dråpliga.

A-Lo, 2007

3 kommentarer
Gustaf 2015-12-11 15:09
Hur gammal var andreas doppler och hur såg han ut kan ni berätta
Emil 2017-01-17 16:07
Nämner bok hans frus namn och barn? I så fall vad heter de
A-lo 2017-01-20 21:44
Nä nä, du får läsa boken!
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: