The Book Pond
1018 recensioner
2808713 besök
Morfin
pixel
Tomas Jacobsson
Framsidesbild
2
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel Morfin
Bokförlag: pixel Wahlström & Widstrand
Utgiven: pixel 2002
ISBN: pixel 91-46-18330-2
'Morfin' handlar om Ian, som jobbar på en glassig webbyrå i Stockholm på det glada 20-talet - som i 2000. Pengarna och visionerna flyger fortfarande högt, men här och var börjar det synas tecken på att högkonjukturen dalar. Det bekommer inte Ian nämnvärt som brottas med större bekymmer, som sin egen dödlighet. Han har diagnosticerats med tarmcancer och för att lindra smärtorna sätter han i sig morfinpiller - ofta och gärna. Mer eller mindre hög fortsätter han att leva som förut med resor över Europa, möten i dyra direktörsrum, releasepartyn, ytliga ordväxlingar med moderiktiga vänner på söders krogar, kokain och champagne. Någonstans börjar ändå tankarna komma om detta är meningen med livet, för han älskar ju sin fru Isabel och vill se sin son växa upp.

'Morfin' skrevs ett par år efter att den berömda IT-bubblan hade spruckit. Det märks, eftersom Ian mitt i den galna finansyran så insiktsfullt förstår att slutet närmar sig. Det är en insikt som är skapad av författarens och världens efterklokhet, för det var få som förstod det 2000. Man borde förstås ha gjort det, men det är något helt annat. Boken påminner mig en del om Per Hagmans dryga Stockholmsroman 'Cigarett', som utspelar sig bland en yngre generation, men befolkas av människor som lever snabbt, innehållslöst i en ständig cirkel av droger, sprit och sex och gör så lite de möjligtvis kan. Fast 'Morfin' innehåller också en karriärsdimension och Ian försöker sig åtminstone emellanåt på en existensiell analys.

Jag tycker inte den är mycket bättre för det, framförallt därför att jag ogillar Ian skarpt; han snackar så himla mycket skit sida upp och ner men gör väldigt lite konkret. På samma sätt som Ian är cynisk och föraktfull mot de flesta och mesta runtomkring honom, så känner jag förakt inför honom och hans påtända vänner som fördärvar sina hjärnor och kroppar och bara kan tänka sig att köpa ett par jeans om de kommer från Helmut Lang. Visst, jag vet att det är en skönlitterär roman, men mina personliga känslor inför karaktärerna styr ofta mitt omdöme. För den intresserade kan 'Morfin' säkert i någon mån duga som samtidsskildring över en kort och intensiv era, men nog finns det bättre exempel att ta till då.

Till sist funderar jag lite över varför Jacobsson på första sidan skriver att alla likheter med levande personer är av slumpens karaktär medan han senare pratar om den sexiga partyprinsessan Madeleine och beskriver Amelia (Adamo - vem annars) som trashmedietant. Men det kanske inte är förtal om det är 'fiktion'?

A-Lo, 2006
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: