The Book Pond
1018 recensioner
2812908 besök
Illusionisten
pixel
John Fowles
Framsidesbild
4
Språk: pixel Svenska
Originaltitel: pixel The magus
Svensk titel: pixel Illusionisten
Bokförlag: pixel En bok för alla
Utgiven: pixel 1977
ISBN: pixel 978-91-7221-513-9
Hittar man en på lista över 'böcker man ska ha läst innan man dör' kan man sätta en del pengar på att Illusionisten av John Fowles finns med. Boken kom ut 1966 och har fått kultstatus i USA, men jag hade inte varit nämnvärt intresserad av den tills jag fick den som present.

I korta drag handlar det om britten Nicholas Urfe, som får ett erbjudande om att jobba som lärare på den grekiska ön Phraxos. Där stöter han på den välbärgade och mystiska Maurice Conchis, och hans besök hos miljonären blir alltmer frekventa. Conchis tar med honom på en metafysisk resa och utsätter honom för allehanda psykologiska experiment som skakar om Urfes alla föreställningar om vad som är sant, rätt och fritt i livet.

Illusionisten är en tjock bok, och dessutom ganska tung, så det var ingenting jag låg och sträckläste utan tvärtom hade ganska långa uppehåll med innan jag kunde fortsätta. Men det är någonting med den som fascinerar, så jag ville alltid återvända.

Precis när man tror att sanningen till slut har avslöjats vänder Conchis blad i sitt regisserade drama och visar Nicholas att allt han blivit utsatt för är ännu en lögn. Hela Illusionisten är som en lök där lager på lager skalas bort tills endast kärnan återstår, men vägen dit är emellanåt högintressant och antar deckarliknande former, även om händelser och historier inte nödvändigtvis är sanna.

Boken ger också fantastiska ögonblicksbilder över Grekland, man ser och andas solnedgångar, safirblå hav, torrt gräs och kall ouzo som gör mycket för atmosfären.

Urfe är inte en karaktär som vinner ens sympatier. Han framstår som en stor egoist, som enbart uträttar något för sin egen vinnings skull, som surar som ett litet barn när han inte får som han vill. Dessutom är han en hycklare av stora mått då han gärna har sex med flickvännen Alison, men betraktar henne som promiskuös för att de har det. Dubbelmoralen stör mig svårt.

Och vad ska man säga om Conchis, en excentrisk miljonär som iscensätter kostsamma experiment för att lära någon en läxa och iskallt leker med andra människors känslor? Är det grymhet eller befrielse han ägnar sig åt? Och frågan är om Nicholas lär sig något överhuvudtaget. Jag tycker inte det finns mycket som tyder på det.

I förordet finner man ledtrådar om att Fowles gärna diskuterar individens fria vilja, och visst kan man applicera det på Illusionisten. Urfe hade närsomhelst kunnat avbryta, och låta bli att besöka Conchis mer. Men hans nyfikenhet, och senare förälskelse, driver honom tillbaka. Är vi då slavar under våra känslor, är det de som driver oss och gör oss 'ofria' att fatta objektiva beslut?

Jag ser konturerna av den här tesen i boken, men jag har svårt att se syftet med allt som händer i de många turerna.

Jag tycker att det tillskruvde intrigerandet drivs några snäpp för långt, och gör boken mer omfattande än nödvändigt. Mot slutet blir jag lite otålig på den och läser inte så koncentrerat som kanske hade krävts. Möjligen ska man vara lite filosofiskt bevandrad och intresserad för att till fullo uppskatta budskapet. Dock är det en bok som jag rekommenderar. Läs den, men läs den sakta och läs den gärna samtidigt som någon annan så att man kan diskutera idéer och tankar.

Jag är glad att jag gjorde det, så tack Tomas för presenten!


A-Lo, 2009
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: