The Book Pond
1018 recensioner
2807724 besök
Oryx and Crake
pixel
Margaret Atwood
Framsidesbild
5
Språk: pixel Engelska
Originaltitel: pixel Oryx and Crake
Svensk titel: pixel Oryx och Crake
Bokförlag: pixel Virago
Utgiven: pixel 2004
ISBN: pixel 1-84408-056-0
I Oryx and Crake återvänder Margaret Atwood till framtiden, men liksom i 'A handmaid's tail' är den inte direkt ljus. Världen, as we know it, har i någon mening gått under efter den senaste katastrofen och Snowman, f.d. Jimmy, är möjligen den enda överlevande. Åtminstone av den här människorasen, för hans grannar, de framodlade 'Crakers' (efter sin skapare) lever i högsta välmåga. Crakers är en ny slags människa med rynkfri, slät, hårlös och mot solen okänslig hud, gräsätare och berövade på vad man kallade mänskliga drag som svartsjuka, revirtänkande, humor och impulsiv sexuallust. De har alla gröna ögon.

Snowman, som bosatt sig i ett träd, ger boken igenom minnesbilder av hur allt började. Redan när han var barn var världen uppdelad i en ny slags 'civilisation' och 'slum'. Den förra var instängd/skyddad bakom hårdbevakade murar där köpcentrum, skolor och hus byggdes åt de som arbetade inom forskningsindustrin med utveckling, förädling och korsning av växter och djur. Genmanipulation och etik nämns inte i samma mening längre. Jimmys och hans vän Crakes enda kontakt med världen bortom stängseln är via internet där de tar del av kaos, miljöförstöring, porr och våld. På en barnporrsite får Jimmy för första gången se Oryx och han kan inte släppa tanken på den mörkhåriga flickan. Många år senare möts de och då har hon blivit en del av Crakes imperium tillika hans älskarinna. Jimmy kämpar emot sina känslor för henne, men frestelsen blir för stark...

När jag hade läst ut Oryx and Crake var jag tvungen att smälta den lite innan jag skrev recensionen. Det här en djupt dystopisk bok och vissa saker gjorde mig ganska illa berörd som t.ex. framtagningen av ChickieNobs, kycklingar med stora bröst som saknar ben och hjärna (eftersom de inte har någon funktion på ett djur man ändå bara ska äta upp...) eller Snowmans insikter om sin ensam- och utsatthet. Vanligtvis hade jag fått nog av så mycket elände och gett upp, men på något sätt lyckas Atwood balansera mellan att skarpt kritisera/varna för resultatet av våra genexperiment och samtidigt skriva en skönlitterär historia som bibehåller spänningen genom att bara lite i sänder servera ledtrådar om den annalkande apokalypsen.

Dessutom innehåller berättelsen en hel del humor, ganska svart sådan, men ändå. Jimmys träffsäkra cynismer är faktiskt rätt roliga. Jag kan t.ex. inte låta bli att dra på munnen åt beskrivningen av parningssäsongen för 'the Crakers' där kvinnornas mage och rumpa blir blåfärgade liksom männens penisar '....and they do a sort of blue-dick dance number...'.. Drivet att läsa vidare ligger förstås också i förhoppningen att saker ska ljusna för den sargade Snowman.

Till sist är själva läsupplevelsen i sig värd mycket. Språkligt sett är Atwood som vanligt en fröjd och jag tycker framförallt att hon lyckas otroligt bra med att få Jimmy att verkligen låta som en 30-årig man uppvuxen i dataåldern. Vill man läsa en välskriven roman som gör intryck, då rekommenderar jag den varmt.

A-Lo, 2004
Skriv en kommentar
Namn:
URL/Hemsida:
Siffran sju:
Kommentar: